Ohemlig Fru

På onsdagsförmiddagen körde vi nedåt kusten och mot staden Reggio Di Calabria, regionshuvudstaden. Vi valde att köra småvägarna nedåt, något vi senare ångrade. Det var mest hamn- och industriområden längs med vägarna nedåt dit så vi kunde lika gärna kört motorvägen då den inte kostade något att åka på.

Väl framme i Reggio Di Calabria ställde vi bilen och sedan följde vi en stadsvandring som fanns föreslagen i vår lilla resebok om Kalabrien. De enda sevärdheterna på stadsvandringen som vi valde att inte besöka var "Museo Nazionale di Reggio Calabia" och "La Pinacoteca Civica" (sistnämnda är ett konstmuseum i anslutning till teatern). Vi parkerade dock ganska nära "Museo Nazionale" och nära en känd gelateria som heter "Cesare" och som också var en av sevärdheterna, (glasskiosken Cesar). Från glasskiosken gick vi upp på huvudgatan Corso Giuseppe Garibaldi och strosade längs med den tills vi kom fram till teatern som också tillhörde sevärdheterna. "Teatro Comunale Francesco Cilea". Inne i teatern gick vi på en egen liten tur, vi fick till och med komma in bakom kulisserna. Läckert!

Nedan: Huvudgatan och vårt teaterbesök.

Efter det relativt korta teaterbesöket traskade vi vidare och tog en titt på Piazza Italia, centrum/stortorget av/i själva stan, här ligger flera stora pampiga byggnader som Palazzo del Governo. Dock var det en hel del byggprojekt där när vi besökte stan så vi fick inga bra foton på just själva centrum. Det såg inte så pampigt ut helt enkelt.

När vi tagit en runda över torget/centrum så gick vi uppför en backe och till ett gammalt kastell, "Castello Aragonese". Här var det också bygge på gång och hettan låg på något så in i bänken, det verkade inte som om man kunde gå in i kastellet så vi gick en runda runt det. Vi tog oss en lunchpaus, sittandes bredvid kastellet, och drack massor med vatten. Lunchsällskap fick vi också, en hel flock duvor som blev matade av någon snäll invånare i stan.

Nedan: "Castello Aragonese" och jag som väntar på lunch.

Efter lunchen gick vi nedför igen och tog en titt på "Chiesa degli Ottimati", passerade den och gick vidare till "Il Duomo" (katedralen/domkyrkan). Och oj, vilken byggnad! Något av det vackraste jag sett! Varenda port var i brons och hur detaljerade som helst med figurer som "stack ut ur" dem. Fönstren var hur bearbetade som helst. Utanför vaktade San Paolo och Santo Stefano da Nicea som statyer på varsin sida av huvudingången.

Nedan: "Il Duomo" i Reggio Di Calabria.

Efter att ha sett oss mätta på "Il Duomo" strosade vi i genom "La Villa Comunale", stadsparken, som inte var jättemkt att se faktiskt och vidare ned mot tågterminalen och havet. Vi tog en kisspaus vid tågterminalen och Oscar hjälpte till att putta en bil som fått motorstopp i hettan. Nästa sevärdheter vi tog en titt på var "Le Terme Romane" och "La Mura Greche" som låg strax ovanför strandpromenaden. Det förstnämnda är gamla lämningar från romerska bad och det sistnämnda är lämningar från en grekisk mur. Reggio Di Calabria har varit grekiskt en gång i världen.

Nedan: "Le Terme Romane" och "La mura Greche".

Vi sneddade sedan över till Lungomare Falcomatà, Reggio Di Calabrias pampiga strandpromenad, (den övre delen av den, de har en nedanför också), där "Athena Promachos" står på minnesplatsen "L´Arena dello Stretto" och blickar ut över havet.

Nedan: Lungomare Falcomatà och "Athena på L´Arena dello Stretto".

Efter en rätt lång tur längs med strandpromenaden tog vi oss ned till en strand. Oscar solade och jag badade.

Därefter åt jag en glass från Gelateria Cesare innan vi tog bilen via motorvägen och hemåt till Scilla igen.

Vi var väldigt glada över att vara tillbaka i lilla Scilla efter dagens storstadsbesök. Reggio Di Calabria hade sina ljuspunkter, "Il Duomo" och "Teatro Comunale Francesco Cilea" allra helst. Glassen från "Cesare" var väldigt god med. Men i övrigt kändes det som en alldeles för stor och bullrig stad att bo i. Vi var väldigt nöjda med att bo i den gamla delen av ett litet fiskesamhälle som sagt, lugnet nära inpå.

Vi avslutade dagen med en promenad mot Marina Grande och en middag samt ett par öl där.

Nedan: Kort från kvällen. På närmsta kortet syns en av alla stans sjöjungfrur som är en sorts skyddande figur i Scilla. Kortet nedanför det ger en inblick i miljön, trappor och smågator = Chianalea. Flera av trapporna, som den här nedan, ledde dessutom direkt ut i havet. I bland kom det in småbåtar och lastade av bl.a fisk och dylikt. Katter fanns det väldigt gott om i denna del av stan.

Nedan:Från sidan där tunneln under berget går kan man se en bit av Sicilien och från Marina Grande syns vulkanön Stromboli.

Nedan: De sista bilderna visar det mysiga stället vi åt på, vi åt dock på uteserveringen men tog ingen bild där, följt av den något tokiga och inte alls italienska puben "The Beatles Pub" som ligger alldeles vid stranden. Vi drack varsin öl där, sittandes på stranden med utsikt över både Sicilien och Stromboli. Inte helt dumt. Även en icke-italiensk pub kändes rätt italiensk, åtminstone utsikten från dess "uteservering" (plaststolar på stranden).

På Tisdagsförmiddagen tog vi vårat pick och pack och började vår resa mot Scilla som ligger nedåt kusten från Pizzo. Vi började vår resa med ett stopp för lunch i Tropea.

Nedan: Uteserveringen vi åt på och en läcker, hög "buske" vi hittade på väg därifrån.

Efter lunchstoppet så åkte vi uppåt bergen och inåt landet, för att sedan svänga ut mot kusten igen när vi var så gott som framme vid Scilla.

Nedan: Lite bilder från vår biltur.

När vi väl hittat ett ställe att parkera bilen på längs med en väg i den äldre delen av Scilla så började vi ett mindre äventyr med att hitta till hotellet vi skulle bo på. I efterhand förstod vi att tanken var att man skulle parkera nere vid hamnen, vi flyttade dit bilen senare, där blev man hämtad med golfbil och slapp dra på väskorna. Men ja, vad visste vi. "La Locandiera" hette hotellet vi sökte efter och längs med en av alla smågatorna så låg hotellet. Chianalea kallas den äldre delen av Scilla och alla hus, atmosfären och ja - allting - är supermysigt där.

Vi kunde inte hålla oss när vi väl installerat oss på vårt hotellrum, vi gick direkt ut på promenad. Vi hamnade bland annat på en tur i Scillas kastell, "Castello Ruffo" och tog en titt på moderskyrkan aka "Chiesa di Santa Maria Immacolata", havet, smågatorna och så spanade vi på restauranger. På slutet av kvällen valde vi att äta kräftor på en "flytande" restaurang, en av flera fina restauranger som hade verandan direkt ut i havet.

Nedan: Foton från hotellet (rum, utsikt, inredning)...

Nedan: På de tre närmsta korten här under syns höjdskillnaderna och de tre olika delarna av Scilla.

På de två översta syns gamla delen av stan nedåt vattnet, Chianalea- den vi bodde i - och den nyare stadskärnan San Giorgio ovanför. På nedersta kortet av de tre följande syns Marina Grande, turistbeachen, som låg på andra sidan av "Castello Ruffo" från Chianalea där vi bodde. Dit kom vi genom att gå via hamnen och en tunnel genom berget som "Castello Ruffo" ligger på.

På kortet direkt här under så går det tydligt att urskilja all tre delarna av Scilla.

Chianalea till vänster, rakt upp San Giorgio och Marina Grande till höger.

Nedan: Svärdfiskebåtar.

På kortet direkt under syns den veranda vi avnjöt vår middag på senare under kvällen.

Nedan: Promenad längs med vägen närmast havet i Chianalea.

Nedan: Vi på restaurangen. Den godaste cantaloupemelon och parma vi ätit ihop med ganska smaklösa, gratinerade kräftor för oss som är bortskämda med kräftor från västkusten här i Sverige. ;)

Nedan: En tur i natten. Altaret på sista kortet fanns i tunneln mot Marina Grande, där fanns även stenbänkar och det var någon form av tempel/kapell som hyllade mödrar och barn, med Moder Maria och Jesus som staty. Genom tunneln gick även en bilväg med en fil åt vardera håll. Något udda tempel/kapell med andra ord.

Men jag gör det ändå!

Förra året, när vi var i Italien, så var vi ute på vägarna en hel del som ni vet sedan betydligt tidigare reseinlägg.

Den 26/7-10 var inget undantag....

Måndagen den 26/7-10

Efter att ha pratat en del med våra trevliga värdar på "Bella Pizzo" så bestämde vi oss för att åka längre nedåt kusten än till Tropea. Capo Vaticano finns det ett område som heter där och vi styrde in oss på att hitta dit, till vår kära, lånade GPS Almas  stora förtjusning. Ännu mera småvägar och berg att lura oss vilse i. ;)

Turen gick längs med Vibo Marina, ett litet hamnområde/industrisamhälle en bit nedanför Pizzo och vidare längs med kusten.

Nedan: Så här ser Vibo Marina ut från ett bilfönster.

Nedan: Vi hade hört att de vackraste stränderna skulle finnas nedåt Capo Vaticano så vi var förväntansfulla. Vädret var lovande, solen sken starkt trots att det var lite blåsigt just denna dag.

När vi kommit nedåt Capo Vaticano så hittade vi ett bostadsområde, min kära man hade ställt in Alma på en viss punkt där han tänkte att det skulle finnas nån strand - funkade sådär. Men vi letade oss i genom området och kom nedåt en brant, smal väg som mycket riktigt ledde ned till en strand. Den kändes dock rätt "turistig" så vi valde att åka vidare. Vi irrade oss runt och stannade bilen vid den här knepiga anläggningen för jag ville gå och kolla läget...

Jag gick en bit längs med en liten väg nedför berget, Oscar var övertygad om att den inte skulle leda till någon strand utan bara vara en väg till anläggningen (troligen militäranläggning). Han hade både rätt och fel. Den ledde inte till någon strand men däremot ned mot en vacker, lantlig uteservering till ett café/restaurang. Jag ropade på honom när jag insåg vilka vyer det var nedåt vägen och det här var vad vi fick se...

Vi pussades, tittade på utsikten, åt glass och funderade på var vägen ned mot stranden vi kikade på gick. Men jag kom fram till att den stranden i vilket fall som såg mer "turistig" ut än den vi tidigare under vår färd åkt ned mot och sedan kört i väg från. Min tålmodiga man satte kursen mot den tidigare stranden igen och efter lite om och men hittade vi den smala, branta vägen ned mot den stranden igen. Det blåste som sagt en del stundals under dagen, när vi kom fram till stranden gick det superhöga vågor. Jag fick drunkningskänslor och drogs med under vattnet två gånger innan jag gick upp och la mig på handduken och solade. Jag är inte den som ligger i solen hellre än att bada annars, men så var fallet denna dag. Oscar stormtrivdes och hoppade mellan vågorna som en delfin. Det såg så härligt ut att jag gjorde ett tredje försök och det gick lite bättre, men det var några snabba simtag och stora hopp över och genom vågorna som gällde. Inget avslappnat flytande direkt med andra ord. Vackert var det dock som ni kan se nedan...

Nedan: Här är min älskade, goa lilla delfin och jag själv kämpandes bland vågorna...

Nedan: Till slut fick min söta delfin nog och vi åkte hemåt mot vårt vackra Pizzo igen och tittade på den magiska solnedgången från vår stora balkong för sista gången under åtminstone vår smekmånad....

Pizzo bjöd på sitt vackraste jag - även om kameran trollade till det sista kortet här ganska mycket av sig självt när jag tog bilden. Solnedgången så som den var den kvällen på riktigt var också helt magisk i rosa, vackra nyanser och den bär jag med mig och plockar fram då och då när jag längtar tillbaka. Kanske fanns det en känsla i luften av att vi ville njuta till fullo av allting just denna kväll och stoppa in varje litet minne längst in i våra hjärtan och sinnen, orubbliga och omöjliga att ta ifrån oss...

Dagen före firade vi också lite, både för egen del och vår bästa killkompis (han som var vår ena bestman), vi njöt av vädret ute på Marstrand med picnic och god middag senare på kvällen. Promenerade och hade det lugnt och skönt.

En härlig bröllopshelg alltså!

Första årsdagen som gifta kallas för pappersbröllop(sdag).

För ett par veckor sedan skickade jag in en bröllopsbok som jag fifflat med i ett program från Fujifilm och den kom tillbaka redan före förra helgen. Det var vår bröllopspresent i år i alla fall.

Ett minne från den än så länge härligaste dagen i våra liv! =)