Ohemlig Fru

Men jag gör det ändå!

Förra året, när vi var i Italien, så var vi ute på vägarna en hel del som ni vet sedan betydligt tidigare reseinlägg.

Den 26/7-10 var inget undantag....

Måndagen den 26/7-10

Efter att ha pratat en del med våra trevliga värdar på "Bella Pizzo" så bestämde vi oss för att åka längre nedåt kusten än till Tropea. Capo Vaticano finns det ett område som heter där och vi styrde in oss på att hitta dit, till vår kära, lånade GPS Almas  stora förtjusning. Ännu mera småvägar och berg att lura oss vilse i. ;)

Turen gick längs med Vibo Marina, ett litet hamnområde/industrisamhälle en bit nedanför Pizzo och vidare längs med kusten.

Nedan: Så här ser Vibo Marina ut från ett bilfönster.

Nedan: Vi hade hört att de vackraste stränderna skulle finnas nedåt Capo Vaticano så vi var förväntansfulla. Vädret var lovande, solen sken starkt trots att det var lite blåsigt just denna dag.

När vi kommit nedåt Capo Vaticano så hittade vi ett bostadsområde, min kära man hade ställt in Alma på en viss punkt där han tänkte att det skulle finnas nån strand - funkade sådär. Men vi letade oss i genom området och kom nedåt en brant, smal väg som mycket riktigt ledde ned till en strand. Den kändes dock rätt "turistig" så vi valde att åka vidare. Vi irrade oss runt och stannade bilen vid den här knepiga anläggningen för jag ville gå och kolla läget...

Jag gick en bit längs med en liten väg nedför berget, Oscar var övertygad om att den inte skulle leda till någon strand utan bara vara en väg till anläggningen (troligen militäranläggning). Han hade både rätt och fel. Den ledde inte till någon strand men däremot ned mot en vacker, lantlig uteservering till ett café/restaurang. Jag ropade på honom när jag insåg vilka vyer det var nedåt vägen och det här var vad vi fick se...

Vi pussades, tittade på utsikten, åt glass och funderade på var vägen ned mot stranden vi kikade på gick. Men jag kom fram till att den stranden i vilket fall som såg mer "turistig" ut än den vi tidigare under vår färd åkt ned mot och sedan kört i väg från. Min tålmodiga man satte kursen mot den tidigare stranden igen och efter lite om och men hittade vi den smala, branta vägen ned mot den stranden igen. Det blåste som sagt en del stundals under dagen, när vi kom fram till stranden gick det superhöga vågor. Jag fick drunkningskänslor och drogs med under vattnet två gånger innan jag gick upp och la mig på handduken och solade. Jag är inte den som ligger i solen hellre än att bada annars, men så var fallet denna dag. Oscar stormtrivdes och hoppade mellan vågorna som en delfin. Det såg så härligt ut att jag gjorde ett tredje försök och det gick lite bättre, men det var några snabba simtag och stora hopp över och genom vågorna som gällde. Inget avslappnat flytande direkt med andra ord. Vackert var det dock som ni kan se nedan...

Nedan: Här är min älskade, goa lilla delfin och jag själv kämpandes bland vågorna...

Nedan: Till slut fick min söta delfin nog och vi åkte hemåt mot vårt vackra Pizzo igen och tittade på den magiska solnedgången från vår stora balkong för sista gången under åtminstone vår smekmånad....

Pizzo bjöd på sitt vackraste jag - även om kameran trollade till det sista kortet här ganska mycket av sig självt när jag tog bilden. Solnedgången så som den var den kvällen på riktigt var också helt magisk i rosa, vackra nyanser och den bär jag med mig och plockar fram då och då när jag längtar tillbaka. Kanske fanns det en känsla i luften av att vi ville njuta till fullo av allting just denna kväll och stoppa in varje litet minne längst in i våra hjärtan och sinnen, orubbliga och omöjliga att ta ifrån oss...