Inte fullt så hemliga längre...
I veckan bestämde jag och min fästman oss för att vi skulle åka upp till min "bonusfamilj" och berätta vad vi planerat, bokade in gårdagens eftermiddag-kväll åt det. Båda mina systrar var där - den ena med sin fästman och vår "bonusmamma" var med hemma. Vi är en väldigt stor familj med "bonussyskon" etc, så alla var inte samlade. Men berättade för ena "bonusbrorsan" om planerna i förra helgen när jag var i Oslo med jobbet, träffade honom en kort stund där. Bad honom att ta med gitarr och ukulele på festen, men berättade inte helt officiellt att jag gärna ville att han skulle spela och sjunga ett par särskilt utvalda låtar under festen samt vigseln. I går däremot hade jag tänkt ta allt sånt med "bonuspappa" när vi kom upp, han hade dock fått åka i väg med jobbet på möte till Prag. Så efter att jag berättat för mina systrar, ena systerns fästman och "bonusmamman" ringde jag ena "bonussystern" som jag vill ha till brudtärna ihop med båda mina andra systrar. Alla tre blev superglada och ville gärna vara tärnor, det glädjer mig. Strax efter middagen och när vi berättat om våra planer så ringde "bonuspappa" hem också, så jag pratade med honom över telefon och berättade att jag gärna ville ha honom till "speleman" på bröllopet ihop med andra musikaliska talanger i familjen. Han såg det som ett hedersuppdrag och skulle genast sätta i gång att öva på sin ukulele, han kan inte den låt som jag hört honom spela helt fullt ut men tyckte nu att det var dags att lära sig den utantill. Är så lättad att han tog det så här, hade ju väntat mig att han troligen skulle vara positiv till det men visste inte ifall han skulle känna sig för blyg eller så. Men så här planerade vi i går i alla fall, hoppas på att de andra musikaliska i familjen är på det här också, "bonuspappa" skulle prata ihop sig med dem och jag ska även informera "bonusbrorsan" i Oslo om hur vi tänkt oss med spelandet, se om han är beredd att ställa upp på det med på det viset. Men i alla fall, så här planerade vi;
När festen börjar, när alla vänner/släktingar utanför närmsta familjen tror att det "bara" är 25- och 30-års fest ännu, och första skålen utbringas så spelar bonuspappa och en-två bonusbröder IZ (Izrael Kamakawiwo) variant av "Somewhere over the rainbow" på ukulele och ena bonussysterns pojkvän som sjungit på kabaré etc. sjunger. Förhoppningsvis är även de andra två-tre personer det rör med på de noterna, men det trodde inte "bonuspappa" var något problem alls. Det var förresten så häftigt när vi pratade om låten, jag har beskrivit den hemma för min fästman som sorgsen men ändå hoppingivande. Exakt dem orden använde min "bonuspappa" när vi pratade om den i går, jag sa att jag sagt detsamma och på något sätt kändes det än mer rätt att jag gett honom den låten i uppdrag. Man får liksom en sån skön Hawaii-känsla av den, samtidigt som den för tankarna till dem man gärna hade haft (fysiskt) på festen men som gått vidare och förhoppningsvis ser på en från ovan regnbågen någonstans. Samtidigt som den också ger hopp till dem som är på festen och lyssnar.
Här kan ni lyssna på denna fantastiska låt, originalet;
http://www.youtube.com/watch?v=0ltAGuuru7Q&feature=channel_page
Under vigselakten vill vi också ha lite musik. Vi har då bestämt oss för att låta "bonusbrorsan" i Oslo spela och sjunga Jason Mraz låt "I´m yours" som avslut på vigselakten, troligen kompad av sin flickvän på gitarr eller av den andra "bonusbrorsan" (som även är med på IZ-låten). Det vill säga ifall de vill ställa upp på det hela, det återstår att se. Den låten är ett sånt lyckopiller, kan inte låta bli att nynna med i den och bli helt varm i kroppen. Jag och min fästman har skränat den i bilen hur mycket som helst och båda två älskar denna låt, den var självklar liksom. =)
Dessutom så är ju jag hans och han min när vigselakten avslutas, passande på det viset också med andra ord...=P
Tidigare under vigselakten skulle vi gärna vilja ha den duktiga pojkvännen till ena "bonussyrran" att sjunga någon låt solo, eller möjligen duett med sin tjej som också är duktig. Tankarna har varit på Jonas Gardells "Aldrig ska jag sluta älska dig" - den är så underbar och känslosam. Den kan dock hända att vi ändrar oss med, eller att vi lägger till en låt till eller så. Allt ska som sagt samordnas och gås i genom, "bonuspappa" skulle nog ta det med de andra, eller så gör vi det ihop.
Här kan ni lyssna på denna låt och bli glada resten av dagen, Jason med "I´m yours";
http://www.youtube.com/watch?v=yMx8oHmU2So&feature=channel_page
Och den underbara låten "Aldrig ska jag sluta älska dig" med Jonas;
http://www.youtube.com/watch?v=7GaRBgPYyjo&feature=channel_page
Det känns så fint att allt börjar utveckla sig nu och att det än så länge är enligt drömscenariot. Ofattbart, härligt och så häftigt och spännnande samtidigt!
Dock var gårdagen i övrigt en rätt ledsen dag, vi fick avliva vår ena undulat. Många tårar och stor saknad, jag och fästmannen grät som två barn hela förmiddagen i går. Har en till liten undulat här hemma som vi nu behöver skaffa ett nytt sällskap till mer snart än vad våra känslor för den döda pippin skulle vilja men. Så det är annat än bröllopstankar som susat i skallen det senaste. På väg upp till familjen backade fästmannen in i en annan bils framdörr (passagerarsidan) och knycklade till den - vår bil fick en minibuckla på kofångaren. Tur vi är helförsäkrade för det enda som nu händer är att vår försäkringspremie höjs med 600 kr utslaget på två år, ringde direkt efter att det hänt och fick det berättat. Inga sparade bröllopspengar som behövde gå till att laga den andra bilen alltså - vi kunde pusta ut. Så var en lite snurrig, galen dag i går i övrigt. Inte helt så som vi tänkt att den dag då vi berättade om våra planer för en del av familjen skulle vara, men vi hade redan bestämt tid och att vi skulle hämta upp ena syrran på vägen så vi genomförde det hela ändå. Det var en varm, vacker sommarkväll i går och personer som vi älskar var på plats eller inom telefonavstånd. Det hela blev bra och vackert ändå alltså. Skönt att vara en bit bort från fågelburen där den ena lilla saknades, men sorgen kom ikapp när vi var hemma igen, åtminstone för mig. Gosade massor med den lilla levande i gårkväll, han var så sällskapssjuk.. Så förutom att jag och fästmannen ska bli ett gift par är nu även uppdraget att hitta en ny livskamrat åt vår undulat, (de är ju flockdjur), troligen en killkompis, har vi sagt åtminstone - var en liten dam som vi blev tvungna att avliva i går och är inte helt beredda att ta in en ny tjej nu så nära inpå att hon försvunnit.
Så bröllopstankarna är för tillfället mixade med sorg och saknad av ena undulaten och tankar på att hitta en annan liten vän åt vår levande älskling...
En enda röra! Men livet är ju sådant - "live and let die". Vi var tvungna att låta lillan gå i går, vi älskade henne och ville ha henne i livet - därför var beslutet så sjukt tungt...
Mitt i det här är ju bröllopslyckan total, så som sagt, en enda känsloröra - just så som livet också ofta är...
När festen börjar, när alla vänner/släktingar utanför närmsta familjen tror att det "bara" är 25- och 30-års fest ännu, och första skålen utbringas så spelar bonuspappa och en-två bonusbröder IZ (Izrael Kamakawiwo) variant av "Somewhere over the rainbow" på ukulele och ena bonussysterns pojkvän som sjungit på kabaré etc. sjunger. Förhoppningsvis är även de andra två-tre personer det rör med på de noterna, men det trodde inte "bonuspappa" var något problem alls. Det var förresten så häftigt när vi pratade om låten, jag har beskrivit den hemma för min fästman som sorgsen men ändå hoppingivande. Exakt dem orden använde min "bonuspappa" när vi pratade om den i går, jag sa att jag sagt detsamma och på något sätt kändes det än mer rätt att jag gett honom den låten i uppdrag. Man får liksom en sån skön Hawaii-känsla av den, samtidigt som den för tankarna till dem man gärna hade haft (fysiskt) på festen men som gått vidare och förhoppningsvis ser på en från ovan regnbågen någonstans. Samtidigt som den också ger hopp till dem som är på festen och lyssnar.
Här kan ni lyssna på denna fantastiska låt, originalet;
http://www.youtube.com/watch?v=0ltAGuuru7Q&feature=channel_page
Under vigselakten vill vi också ha lite musik. Vi har då bestämt oss för att låta "bonusbrorsan" i Oslo spela och sjunga Jason Mraz låt "I´m yours" som avslut på vigselakten, troligen kompad av sin flickvän på gitarr eller av den andra "bonusbrorsan" (som även är med på IZ-låten). Det vill säga ifall de vill ställa upp på det hela, det återstår att se. Den låten är ett sånt lyckopiller, kan inte låta bli att nynna med i den och bli helt varm i kroppen. Jag och min fästman har skränat den i bilen hur mycket som helst och båda två älskar denna låt, den var självklar liksom. =)
Dessutom så är ju jag hans och han min när vigselakten avslutas, passande på det viset också med andra ord...=P
Tidigare under vigselakten skulle vi gärna vilja ha den duktiga pojkvännen till ena "bonussyrran" att sjunga någon låt solo, eller möjligen duett med sin tjej som också är duktig. Tankarna har varit på Jonas Gardells "Aldrig ska jag sluta älska dig" - den är så underbar och känslosam. Den kan dock hända att vi ändrar oss med, eller att vi lägger till en låt till eller så. Allt ska som sagt samordnas och gås i genom, "bonuspappa" skulle nog ta det med de andra, eller så gör vi det ihop.
Här kan ni lyssna på denna låt och bli glada resten av dagen, Jason med "I´m yours";
http://www.youtube.com/watch?v=yMx8oHmU2So&feature=channel_page
Och den underbara låten "Aldrig ska jag sluta älska dig" med Jonas;
http://www.youtube.com/watch?v=7GaRBgPYyjo&feature=channel_page
Det känns så fint att allt börjar utveckla sig nu och att det än så länge är enligt drömscenariot. Ofattbart, härligt och så häftigt och spännnande samtidigt!
Dock var gårdagen i övrigt en rätt ledsen dag, vi fick avliva vår ena undulat. Många tårar och stor saknad, jag och fästmannen grät som två barn hela förmiddagen i går. Har en till liten undulat här hemma som vi nu behöver skaffa ett nytt sällskap till mer snart än vad våra känslor för den döda pippin skulle vilja men. Så det är annat än bröllopstankar som susat i skallen det senaste. På väg upp till familjen backade fästmannen in i en annan bils framdörr (passagerarsidan) och knycklade till den - vår bil fick en minibuckla på kofångaren. Tur vi är helförsäkrade för det enda som nu händer är att vår försäkringspremie höjs med 600 kr utslaget på två år, ringde direkt efter att det hänt och fick det berättat. Inga sparade bröllopspengar som behövde gå till att laga den andra bilen alltså - vi kunde pusta ut. Så var en lite snurrig, galen dag i går i övrigt. Inte helt så som vi tänkt att den dag då vi berättade om våra planer för en del av familjen skulle vara, men vi hade redan bestämt tid och att vi skulle hämta upp ena syrran på vägen så vi genomförde det hela ändå. Det var en varm, vacker sommarkväll i går och personer som vi älskar var på plats eller inom telefonavstånd. Det hela blev bra och vackert ändå alltså. Skönt att vara en bit bort från fågelburen där den ena lilla saknades, men sorgen kom ikapp när vi var hemma igen, åtminstone för mig. Gosade massor med den lilla levande i gårkväll, han var så sällskapssjuk.. Så förutom att jag och fästmannen ska bli ett gift par är nu även uppdraget att hitta en ny livskamrat åt vår undulat, (de är ju flockdjur), troligen en killkompis, har vi sagt åtminstone - var en liten dam som vi blev tvungna att avliva i går och är inte helt beredda att ta in en ny tjej nu så nära inpå att hon försvunnit.
Så bröllopstankarna är för tillfället mixade med sorg och saknad av ena undulaten och tankar på att hitta en annan liten vän åt vår levande älskling...
En enda röra! Men livet är ju sådant - "live and let die". Vi var tvungna att låta lillan gå i går, vi älskade henne och ville ha henne i livet - därför var beslutet så sjukt tungt...
Mitt i det här är ju bröllopslyckan total, så som sagt, en enda känsloröra - just så som livet också ofta är...
Kommentarer
Trackback
